Och nu måste jag fråga! Hur gör Henrik Lichtenberg mätningarna av kvicksilverånga - egentligen? Är jämförelsen med det
arbetshygieniska gränsvärdet verkligen relevant i exponeringshänseende? 
Det enda mätvärde, som har betydelse i det här sammanhanget, är - enligt min enkla mening - den mängd kvicksilver som
avges från fyllningarna per tidsenhet. Så om dina fyllningar avgav så mycket Hg-ånga per tidsenhet (närmare bestämt 5 - 7,5
ng/sek), att det räckte till att ge en luftström om, säg, 10 à 15 liter per minut (=beräknad luftförbrukning för en industriarbetare i
Hg-miljö - viloandning kräver ca 7,5 l/min) en Hg-halt i närheten av det hygieniska gränsvärdet (dvs om det var på det sättet, med en
sådan luftström, som Lichtenbergs mätning utfördes), så är jämförelsen relevant - annars är den nog inte det....  -Så hur gör han? 
 
Mängden kvicksilverånga som avges pr tidsenhet från amalgam varierar kraftigt, beroende på om man har "stimulerat" amalgamet
genom tuggning, tandborstning etc., eller inte. Ett värde på 7,5 ng/sek är fullt möjligt - Abraham, Svare & Frank (1984) mätte upp till
11 ng/sek på en av sina försökspersoner. Mer information om detta finns i häftet "Amalgamfrågan - en översikt" av Mats Hanson och
Jaro Pleva, Tandvårdsskadeförbundet 1991.
 
Minst lika viktigt för expositionens storlek är sannolikt det kvicksilver som finns löst i saliv, och som dels tas upp av slemhinnor i
mun, svalg och matstrupe (utan att ens behöva lämna vätskefasen och bli ånga), dels sväljs ned och hamnar i magtarmkanalen. I
magsäcken kommer förmodligen huvuddelen av kvicksilvret att oxideras till Hg2+ av magsyran. Hg2+ resorberas dåligt - bara till ca
15%, men i tarmen kommer det i kontakt med kvicksilverresistenta bakterier, som överlever tack vare sin förmåga att reducera Hg2+
till Hg - vilket sannolikt tas upp i betydligt större omfattning. (Enligt Fredrik Berglund är upptagetet i tarmen ca 80% av det kvicksilver
som lämnar levern med gallan - man kan öka utsöndringen i feces med en faktor 5 genom att äta svavel). Minst lika viktig, kanske
viktigare - och ännu svårare att få grepp om - är förmodligen den mängd kvicksilver som går inåt i tanden, och som diffunderar genom
dentinkanalerna och når blodströmmen via pulpan. (Betänk, att den del av amalgamfyllningarnas yta, som vetter mot dentin, är minst
lika stor och upp till fem gånger så stor, som den amalgamyta som är synlig). Kvicksilver, som når blodströmmen på detta sätt kan
komma in i hjärnan direkt (utan att passera stora kretsloppet och decimeras i lever och njurar!) via det klafflösa vensystemet vi har i
skallen. (Mer om detta står att läsa i Patrik Störtebeckers bok om amalgam).
 
Mätningar av halten Hg-ånga i munhålan, som görs på exakt samma sätt varje gång, kan jämföras med varandra, och möjligen ge en
(erfarenhetsmässig) fingervisning om, huruvida Hg-expositionen är hög eller låg. Att jämföra halterna med något fastställt gränsvärde
är inte meningsfullt, om inte ovan skisserade kriterier för mätningen är uppfyllda. Att försöka beräkna expositionens storlek utifrån
ångmätningar anser jag vara mindre meningfullt. Vad tycker du?
 
Vänliga hälsningar
Ulf