Smittar elkänslighet ? 

Kan man bota med  liknande metoder som används vid spindelskräck? 

Är det fråga om tarvliga  försök att skämta ? Nej det är ord från vår försäkringsöverläkare som  vi kunde läsa den femte mars 1998 i samband med en annan artikel som övertygande beskrev  en elöverkänslig människas  vardag. 
Försäkringsöverläkaren  Lars Olsson säger visserligen att de elöverkänsliga måste mötas med förståelse och respekt och erkänner att svensk sjukvård inte alltid  fyller detta krav. Lite längre fram i artikeln kommer sedan orden från rubriken som genast krossar respekten  och förståelsen. Man kan säga att L.O. slirar ödestigert mellan tilltro och en nästan hånfull  inställning. Undertecknad har kontakt med ett trettiotal elskadade och har fått ta emot störtskurar av  förtvivlade, mycket arga. rädda och totalt uppgivna människor. Detta efter att de har läst  L.O.,s ord.  Vem skall reparera dessa skador? Vad kommer denna tillitsbrist att kosta? 
Visserligen är det svårt att ställa diagnos med traditionella regler och metoder. Men vi har också, ökat den elektromagnetiska "smogen " de senaste årtionden med flera potenser . Inte minst har  ökningen av antalet mobiltelefoner och till dessa nödvändiga master med sändnings- och mottagningsantenner  bidragit med nya  högrekventa och sönderhackade signaler (GSM) fört med sej att många människor måste fly tättbefolkade områden. Detta gäller framförallt i USA. Men går vi 180 grader runt jorden till Australien så finns redan ett förbud att placera GSM-master närmare än 500 m  från skolor. Tänk om de visste att man slippa  sådana åtgärder med hjälp av spindelfobiknep. Trots att vissa svenskar påstår att elkänslighet är ett isolerat svenskt problem som går över om sådana som jag håller tyst så rapporterar många länder svårbemästrade problem med den elektromagnetiska strålningens inverkan på människor. Ett enkelt svep 
 på Internet verifierar. Inom  landet  har TCO länge drivit dessa frågor till förmån för bildskärmsskadade, vi har TF-bladet och vi har tidskriften Ljusglimten. Tidskriften "Heavy Metal Bulletin" som liksom TF-bladet är organ för amalgamskadade är helt på det klara med att samband finns mellan tungmetaller och elkänslighet.  Det finns också samband med fria radikaler och lösningsmedel. 
Nu börjar bilden bli komplicerad och det är också svårt att överblicka, svårt att få forskningsanslag och svårt att vara kompetent inom medicin, kemi och fysik. 
Dessutom bör man kunna rätt mycket om antenner. Det har visat sej att många av de signaler som fyller vårt livsrum från TV-ens alla kanaler, alla radiovåglängder,de s.k. övertonerna från lysrör, vagabonderande strömmar i vattenledningar osv  att dessa signaler fångas upp av metallkonstruktioner som tex armeringsjärn i golv och väggar och skickas ut på ett nytt okänt sätt. Det är därför som provokationsförsök i kontrollerade laboratorier inte kan tillföra mycket sann  kunskap. Skall man mäta och undersöka en elskadad så måste man först  mäta hem och arbetsplats under inte bara hela dygnet  utan under längre tid . 
 Då och då läser man att det är ett nytt problem. Det finns klara rapporter från  1930 talet som drabbade människor som arbetade med radioantenner.De drabbades av samma  symptom som de elskadade idag  lider av.  Men detta är obekväma sanningar som krånglar till det för vissa intressenter.   En annan felkälla som ej uppmärksammats tillräckligt  är det faktum  i samband med djurförsök att djuren i dessa försök är nästan identiska med avseende på 
arvsmassan. De försök som gjorts på människor för att utröna känslighet  i huden vid strömkontakt visar på en mycket stor skillnad hos olika försökspersoner. Den nya rön som doc Kjell Hansson -Mild (arbetslivsinstitutet i Umeå) gjort visar klart  att just de elkänsligas  aotonoma nervssystem reagerar kraftigare för frekvenser av ljus och ljud än andra människor. Det kan alltså vara på  det sättet att just de elektromagnetiska fältens frekvenser och alltså inte styrkan hos fälten som är  boven i dramat.  Detta har inte tidigare beaktats. 
Det handlar också om solidaritet. Vi andra, ej elkänsliga, kan telefonera,se på TV, arbeta vid bildskärm, åka tåg, dammsuga, hälsa på vänner utan att be dom skruva ur alla propparna, nyttja elektriska verktyg osv. Detta ställer till det för en liten grupp människor. Men de blir inte färre. Har vi rätt till detta?  Hur skall vi gottgöra dem? Vi får ju ökad bekvämlighet och de får motsatsen. Dessutom är vissa av symptomen  kolossal trötthet, skygghet, "svårt tänka klart", vilket  försvårar dessa människors förmåga att kämpa för sin rätt. 
   Det är  en komplicerad sjukdom ,nästan vilka symptom som helst,  enligt  läkare  existerar den inte, ekonomiskt och socialt är den ofta en katastrof. 
   Försäkringsöverläkare Lars Olssons olyckliga ord har verkligen ställt till det ytterligare för många. 
Hellre än att drabbas av elkänslighet har jag tvåhundra stora och ludna spindlar under sängen resten av livet.
 
Tillbaka till förstasidan.