ELKEMI

ur bohuslänningen våren 2001

I början av januari detta år slog AD, Arbetsdomstolen, fast att  ingenjören  Per Segerbäck inte får behålla sitt arbete hos Ericsson Utvecklings AB.Orsak till uppsägningen är elöverkänslighet. Per Segerbäck är vår mest kände elöverkänslige, nationellt och internationellt, vilket medför att problematiken kring emf (elektromagnetiska fält) blir ännu hetare.(se nedan i boken Mörkläggning finns Pers långa kamp för sitt arbete trots sin elöverkänslighet). Nässjö kommun vill skapa mobiltelefonmastfria zoner, Karlskoga lasarett bygger elsanerat mottagningsrum. Allmänheten får en ström av motsägelsefulla påståenden om låg och ofarlig strålning och samtidigt uppgifter om åtgärder och skydd mot denna ofarliga strålning. Du själv kan köpa  en appparat för att döda ogräsfrön med hjälp av emf som ej dödar med värmestrålning. Så mycket substans finns att regeringen har tillsatt en arbetsgrupp som skall samla in fakta. Detta är ingen lätt uppgift. P.g.a. att frågan länge har nonchalerats så finns det ingen gedigen forskning i landet. De forskare som intresserat sig för området har skuffats undan och pengarna har gått till "angelägnare" forskningsuppgifter. Hur resurser till forskning styrs är ju ett problem i sig.Ett belysande exemmpel kan tas från annat håll: Nyligen fastslogs att asbesten var farlig och har orsakat  sjukdom och död hos arbetarna  vid Eternitbolaget i Lomma. Trettio år efter att arbetarna själva förstod att asbesten  var farlig! Är forskningen så långsam, så kraftlös, så dålig eller finns det andra krafter bakom faktumet att forskningen tog 30 år på sig? Det finns skäl att misstänka kortsiktiga ekonomiska särintressen både när det gäller detta med asbest och nu med emf.

Vi som har el-fiskat(fångat fisk med hjälp av emf) och vi som känner till hur vissa hajar alstrar emf för att lokalisera och bedöma bytet med hjälp av just hur bytet ändrar det elektromagnetiska fältet ser ju hela elektriciteten på ett annat sätt än fysikern eller   den duktige elektrikern som  ombesörjer att vi kan få ut så

mycket bra av elen som varm mat, TV-såpor och att kunna nå vårt barn via mobiltelefon.

Det är inte bara för få biologer och medicinare som har för lite elektriska kunskaper och vice versa utan nästan ingen som dessutom har tillräckliga kemiska kunskaper. Gulf-krigets tragiska följder kanske lyfter fram kemins aktiva roll i olika sammanhang. Rådet för arbetslivsforrskning,RALF, hade en hearing kring elöverkänslighet i mars förra året. Under denna långa och starka  dag framgick klart att bakom så gott som all elöverkänslighet ligger en kemisk förgiftning. Som verksamt gift fann vi mögel från "sjuka hus", lösningsmedel , tungmetaller, och organiska ämnen från tex datorer.Den vanligaste tungmetallkällan var amalgam. Vips är vi inne i ett annat känsligt område där  djup vetenskaplig oenighet råder. Så visar det sig alltså att två så ifrågasatta sjukdomar som amalgamsjuka och elöverkänslighet är förenade och finns hos samme person.  Det är stor risk och ett faktum att dessa personer får en dubbel psykstämpel på sig. Kvicksilverförgiftning kan ju ofta ge viss tillfällig psykisk trötthet och förvirrning som då ytterligare stryker under den felaktiga diagnosen. Förresten, vem tar på sig vad som händer med alla barn som andats in mögelgifter på dagis?   Förra året enades Svenska Psykologförbundet  om att elöverkänslighet är en psykisk åkomma och därmed kan botas med s.k. kognitiv behandling. Sådant  ovetenskapligt  hokuspokus pågår faktiskt här i trakterna. Metallen nickel  är också ett  giftigt och allergiframkallade ämne. Tänk om  den som får röda örsnibbar efter att ha burit nickelinnehållande örhängen skulle utsättas för kognitiv behandling istället för att ta bort örhänget! Det betydligt giftigare ämnet kvicksilver kan en  annan person ha i mycket större mängd i munnen, dag och natt, och därför  löpa risk att bli elöverkänslig.Då är det "psykiskt".  Dessa kunskaper finns  hos många   drabbade människor men  ej hos viktiga aktörer i samhället. Ett positivt och viktigt undantag är försäkringsöverläkaren   i Stockholm som både vet att elöverkänslighet finns och agerar därefter. I landet finns också  en beundransvärd liten grupp av läkare och forskare som på olika sätt ger adekvat hjälp och annat stöd till drabbade. Ja, flera har räddats till livet.   Detta sker icke utan kollegiala tråkningar och  fientligheter. En slags avglorifierade "läkare utan gränser". Denna värld!!!

Vi har alltså en diger kunskap spridd bland  vanligt och ovanligt folk.Men vi saknar en beredskap hos samhället att   fånga in dessa kunskaper som så olyckligt  faller utanför  de ramar som vetenskap och politiker byggt.

Det handlar inte bara om  enskilda människors felbehandling och därmed ytterligare svårt lidande och isolering utan också  om ekonomiska förluster för oss alla

Två  initierade och spännande böcker som tydligt belyser lidandet, tragiken, vårdens inkompetens när det gäller detta, och det viktigaste; vägen ur det svåra tillståndet, har nyligen kommit. Böckerna heter: MÖRKLÄGGNING  av Gunni Nordström och GAPA STORT  av Ulla Hilding och Mauritz Sahlin.

Idag har vi alltså kunskaper  kring hur  elöverkänslighet uppstår. Det handlar alltså inte om styrkan i det elektriska  och magnetiska fälten utan snarare om  den elektriska signalens karaktär och hur mycket vi är påverkade av gifter. De som har titeln vetenskapsmän" tror "att styrkan   är avgörande och sätter därför gränsvärden. Dessa  gränsvärden hanteras skickligt och tacksamt av tex de som nu bygger ut mobilnäten.

Hoppet står till någon kreativ och modig människa i  rätt position i vårt samhälle som kan ta tag i kunskapstrådarna och knyta samman dessa till ett rep så att vi kan släpa undan all konstig bråte  inom detta område och sedan klättra upp en bit   med hjälp av repet för att se klarare.