Till Dentalmaterialutredningen

Enligt direktiven för Dentalmaterialutredningen ingår det i utredningens uppdrag att bland annat

Med anledning härav vill jag rikta utredningens uppmärksamhet på förhållanden, som otillräckligt eller inte alls uppmärksammats i tidigare utredningar eller den pågående debatten. Kännedom om dessa förhållanden är viktiga för förståelsen av, hur den nuvarande situationen uppstått, och kan bidra till insikt om, vilka åtgärder som är nödvändiga för att uppnå en genomgripande och bestående förändring i de förhållanden utredningen avser.

Den senaste tiden har fenomenet ”greenwashing” (ordet miljöskrubbning har använts på svenska) uppmärksammats alltmer, bland annat genom artiklar i tidskriften Medikament (1). Greenwashing står för den verksamhet, som bedrivs av enskilda etablerade forskare, bekostas av industriföretag, och har som syfte att tona ned miljörisker och ofarlighetsförklara till exempel miljöfarliga kemiska produkter.

Inom odontologin tycks man ha satt sådan verksamhet i system. Genom en långtgående integration mellan tillverkare av dentala material, anslagsbeviljande instanser och periodica för publicering av forskningsresultat, har industrin så att säga genom tvångsanslutning kunnat enrollera praktiskt taget alla odontologiska forskare i greenwashing-processen. Genom att utöva kontroll över, både vilka forskare som tilldelas anslag och vilka forskningsresultat som får publiceras, kan industrin kontrollera inte bara ”kunskapsutvecklingen” inom till exempel området dentala material, utan också hur ”kunskapen” framställs i odontologiska läroböcker och i föreläsningssalar på tandläkarhögskolor världen över. En tänkbar konsekvens härav illustreras av följande redogörelse, som jag fått via e-post.

Vid ett anförande, som hölls vid ett offentligt möte i Tandvårdsskadeförbundets regi, berättade Liljan Smith Aandahl, seniorrådgiver vid Sosial- og helsedirektoratet i Norge, hur hon under den egna tandläkarutbildningen försäkrades att amalgam efter hårdnandet var så stabilt att absolut inga risker för läckage fanns. När hon så småningom hos sina patienter såg, att tandköttet färgades mörkt där det låg i kontakt med amalgam, frågade hon sina tidigare lärare vad det kunde bero på. Därvid blev hon bestämt tillsagd att inte tala om det överhuvudtaget ’för det kan bli ett väldigt väsen om det kommer ut’. Liljans harmsenhet över svaret gick inte att ta miste på.

Så långt min sagesman. Man visste alltså mycket väl, att amalgamet är instabilt, men trots detta påstod man motsatsen i undervisningen. Liljan Smith Aandahl bekräftar uppgifterna och säger sig dela min uppfattning (2).

Utöver kontroll av forskning och undervisning, har industrin också kunnat utöva inflytande över till exempel nationella och internationella tillsynsmyndigheter och deras föreskrifter.

En kartläggning av förbindelserna mellan industrin och den organiserade odontologin har gjorts av forskningsingenjör Ulf Bengtsson, och rapporten finns tillgänglig på Internet (3). Bo Walhjalt, som upplåter plats för den, skriver: ”When governments, trade organisations, the industrial communities, and scientific media form networks, then public interest is the first victim, because ”the public” is the party being misinformed.”

Med stor sannolikhet är det denna symbios, som har gjort det möjligt för dentalindustrin och odontologin att under så lång tid upprätthålla myten om det stabila och ofarliga amalgamet. Vi vet ju nu, att amalgam inte är stabilt och att fyllningarna ständigt avger kvicksilver. Men fortfarande gör representanter för odontologin gällande, att kvicksilver blir ofarligt när det blandas med andra metaller till amalgam, på samma sätt som de två giftiga ämnena klor och natrium tillsammans bildar ofarligt koksalt när de förenas kemiskt. Om detta säger Boyd Haley, professor i kemi, följande: ” Checking with any university level department of chemistry would immediately elucidate the chemical ridiculousness of their opinions on this issue. Amalgams leak vaporous mercury constantly into the oral cavity and this ends up in the cells of the body causing damage.” Citatet är hämtat från Boyd Haleys anförande (4,5)^¹ vid den hearing om amalgam, som representanthusets Committee on Government Reform under ordförandeskap av Dan Burton anordnade den 14 november 2002, (6). På Internet finns också ett kortfattat referat av hearingen (7).

Hur långt förespråkare för kvicksilveranvändning är beredda att gå för att försvara sina ekonomiska intressen framgår av en annan hearing som Dan Burton anordnade. Här handlar det om skador på barn från kvicksilver i form av thimerosal, konserveringsmedel i vacciner. Det som skedde var, att det dök upp en speciell klausul, som skulle fria tillverkaren av thimerosal från allt ansvar för skador av kvicksilver. Denna klausul hade i smyg lagts in i The Homeland Security Act, som inte har ett dugg med vaccinering av barn att göra. En videoupptagning av hearingen finns tillgänglig på Internet (8, 9). Det mesta som sägs under denna hearing har relevans för amalgamfrågan, trots att det egentligen handlar om thimerosal. Speciellt ett avsnitt som börjar ca 38 – 39 minuter in på videosekvensen, och som upptar ett videoklipp från universitetet i Calgary, har direkt relevans för amalgamfrågan. Videoklippet, som visar hur nervceller degenererar under inflytande av små mängder kvicksilver, kan också ses på Calgaryuniversitetets webbplats (10).

Sannolikt är det också effekterna av den ovan nämnda symbiosen som, tillsammans med odontologernas bristande utbildning i naturvetenskapliga ämnen, kommer till uttryck i de egendomligheter man finner i forskningsrapporter inom amalgamområdet. I sin Rapport 98:22, säger en enhällig styrelse för Forskningsrådsnämnden följande: ”Under arbetet med utredningen har FRN tvingats konstatera en utbredd benägenhet att bland forskare på amalgamområdet att åsidosätta det vetenskapligt kritiska förhållningssättet.” (11).

För egen del upptäckte jag denna brist på akribi så snart jag började undersöka vilket vetenskapligt stöd det fanns för uppfattningen att amalgam var så ofarligt som det påstods, och i Tandvårdsskadeförbundets remissvar på LEK-utredningen påpekade jag en del brister jag funnit (12). Detta ignorerades fullständigt av Socialstyrelsen, eftersom den tjänsteman, dåvarande byråchef Hans Sundberg, som gjorde en sammanställning av remissvaren, valde att bortse från innehållet i bilagorna och endast återgav vad som stod i missivbrevet. I förbigående omnämndes att det fanns ett antal bilagor. (13)

Ingen av de rapporter jag sett, där man dragit slutsatsen att amalgam är harmlöst, har varit invändningsfri. Man får ett intryck av, att forskarna försöker överträffa varandra, när det gäller att hitta på nya sätt att arrangera försöken så, att man får det resultat man önskar.

Det skulle föra för långt att här redovisa alla felaktigheter jag funnit. Jag skall bara ta ett exempel, nämligen de båda undersökningar av ett eventuellt samband mellan antal amalgamfyllningar och subjektiva symptom hos ett antal kvinnor, som gjordes av en grupp forskare i Göteborg. Dessa undersökningar är viktiga i den meningen, att de runt om i världen citeras och räknas som bevis för, att amalgam inte har några negativa effekter på människors hälsa.

I det första arbetet, (14), säger man (i översättning): ”Vår undersökning stöder inte ett samband mellan antalet ytor med amalgamfyllningar och olika symptom, studerade på populationsnivå.” Det är ett anmärkningsvärt påstående, eftersom det strider mot undersökningens resultat. I den inledande sammanfattningen säger man emellertid, att man inte fann någon positiv korrelation, varken mellan antal amalgamfyllningar och antal symptom, eller mellan antal fyllningar och förekomsten av vissa angivna symptom. Tvärtom, säger man, fanns det ett antal negativa korrelationer, vilket innebär att kvinnor med ett stort antal amalgamfyllningar uppgav färre symptom än kvinnor med ett litet antal fyllningar. Denna omvända relation försvann i regel, när antalet tänder togs med i beräkningen som bakgrundsvariabel.

Hela upplägget av denna studie är märkligt. Det bästa sättet att göra en sådan studie, vore naturligtvis att jämföra symptomen hos amalgambärande kvinnor med symptomen hos en kontrollgrupp, bestående av kvinnor i samma ålder som aldrig haft amalgam i tänderna, dvs. att jämföra en grupp som utsatts för kvicksilver med en som inte gjort det. Men det sätt, på vilket tandvård bedrivits i detta land, gör att en sådan kontrollgrupp inte går att få fram. Den svenska tandvården har nämligen varit bäst i världen, när det gäller att förse medborgarna med amalgamfyllningar, och svenskarna är det folk i världen, som har mest amalgam i tänderna. Det näst bästa sättet vore då, att jämföra en grupp som utsatts för en stor dos kvicksilver och har en hög kvicksilverbelastning, med en grupp som exponerats för en liten dos av ämnet och således har en låg belastning. Men också det förfarandet stöter på betydande metodologiska svårigheter, eftersom det inte går att mäta eller beräkna den dos kvicksilver en person med amalgamfyllningar utsatts för, något som Ahlqwist och medarbetare inte berör i sitt arbete.

Man har i stället valt att jämföra två grupper av femtioåriga kvinnor, där den ena gruppen hade mer än tjugo amalgamfyllningar, och den andra hade 0 – 4 fyllningar. Men – för att ta en liknelse - det är inte den mängd alkohol, som är kvar i drinkarens flaska, som utgör ett mått på hans berusningsgrad, utan den mängd som fattas, den mängd han konsumerat. På samma sätt är antalet kvarvarande amalgamfyllningar hos en medelålders person inte ett mått på den kvicksilverbelastning vederbörande har.

Tydligen utgår Ahlqwist och medarbetare från, att antalet fyllningar kan användas som ett mått på den aktuella expositionen, som då får tjänstgöra som ”dos”. Men dels är det så, att expositionen vid en given tidpunkt, undersökningstillfället, inte är ett tillförlitligt mått på kvicksilverbelastningen vid den tidpunkten, eftersom expositionen varierar med tiden på olika sätt för olika individer, och därför att kvicksilverexposition även långt tillbaka i tiden har betydelse för kvicksilverbelastningen på grund av kvicksilvrets långa biologiska halveringstid.^² Dels är det också så, att antalet fyllningar inte ger ett mått på den aktuella expositionen, av två skäl. Det ena är, att tandamalgam inte är ett enhetligt ämne med en given sammansättning. Olika amalgamsorter uppvisar stora skillnader sinsemellan när det gäller kvicksilveravgivning (se nedan, avsnitt 3). Det andra skälet är, att en metallisk kontakt mellan en amalgamfyllning och guld ökar korrosionshastigheten, och därmed kvicksilveravgången från fyllningen, med upp till två tiopotenser, dvs. några hundra gånger. Två personer med identiskt lika uppsättning amalgamfyllningar, men där den ena dessutom har en guldkrona eller –brygga har därför helt olika kvicksilverexposition.

Ingenting av detta berörs i det nämnda arbetet, man konstaterar kort och gott att man har undersökt om det finns ett samband mellan antalet fyllningar och antalet symptom. Men av de skäl som angivits ovan, så säger resultatet inget om amalgamets inflytande på hälsan, på det sätt författarna låter påskina i diskussionen.

Det man finner är således en negativ korrelation mellan antal fyllningar och grad av sjuklighet, vilket ju är förvånande, tydligen också för författarna. Resultatet föreföll kanske en smula för bra för att vara sant, även för amalgamförespråkare. I ett andra arbete på samma tema (15) framskymtar den inställningen i diskussionen, där man säger: ”We do not find it meaningful to discuss a possible protecting effect from amalgam fillings, as they will never be used on that indication.” I alla händelser, så har man sett det angeläget att på något sätt eliminera den signifikanta skillnaden. Man gör detta genom att korrigera för antalet tänder, dvs. man räknar om sina värden till vad man skulle ha fått, om alla försökspersoner haft samma antal tänder. En korrektion av det här slaget är bara tillåten, om den variabel man korrigerar för (dvs. antal tänder) är oberoende av den oberoende variabeln (i detta fall antal amalgamfyllningar eller –ytor). Korrektionen vore alltså inte tillåtlig, om det funnes ett samband mellan antal fyllningar och antal tänder, eftersom antalet tänder då skulle vara ett mått på antalet fyllningar. Korrektionen skulle då resultera i, att man utvärderat hur graden av sjuklighet beror på antalet fyllningar när man korrigerat för ett mått på antalet fyllningar, eller lite tillspetsat, hur graden av sjuklighet beror av antalet fyllningar, när man korrigerat för antalet fyllningar. Detta är naturligtvis nonsens – det behövs ingen vetenskaplig studie för att konstatera att något sådant beroende inte existerar. Men detta är exakt vad Ahlqwist och medarbetare har gjort. Av en annan studie utförd på samma patientunderlag (16) framgår, att närmare 80 % av antalet kvarvarande tänder hade fyllningar. Av lätt insedda skäl kan man inte ha fyllningar i tänder man inte har, vilket obönhörligen medför, att när antalet tänder minskar, så minskar också antalet fyllningar. Således är - åtminstone hos medelålders kvinnor som har amalgamfyllningar i ca 80 % av tänderna, och som har börjat förlora en del av sina tänder - antalet fyllningar beroende av antalet tänder, och antalet tänder således ett mått på antalet fyllningar.

Om man bortser från författarnas försök att blanda bort korten med statistiska manipulationer, så återstår ett obestridligt faktum: man har ju faktiskt funnit en signifikant skillnad i hälsotillstånd mellan de två grupperna. Det skulle faktiskt mycket väl kunna förhålla sig så, att gruppen med det mindre antalet kvarvarande fyllningar hade en högre kvicksilverbelastning än gruppen med 20 fyllningar eller mer. De med få fyllningar hade nämligen inte ett fåtal fyllningar i ett i övrigt intakt bett, utan det ringa antalet var en följd av, att ett flertal tänder ersatts med guldarbeten i form av kronor och broar, vilket bekräftas av data från det ovan nämnda arbetet (16). En av författarna, Margaretha Ahlqwist, har dessutom bekräftat, att det i gruppen med få fyllningar finns kvinnor med broar, bryggor och kronor, och att det kan ha funnits guldkronor på amalgampelare, som räknats som icke amalgamfyllning (17). Däremot har man, enligt Ahlqwist, inte specifikt undersökt, om det förelåg kontakt mellan amalgamfyllningar och näraliggande guldkronor eller brygg- och brokonstruktioner av metall (17). Hon bekräftar också, att kvinnorna i gruppen med få fyllningar tidigare teoretiskt kan ha haft lika många fyllningar som den andra gruppen (17). Även om de ersatta tänderna varit amalgamfyllda, vilket med stor sannolikhet varit fallet, och antalet amalgamfyllningar således minskat, kan således kvicksilverexpositionen ha mångfaldigats, eftersom guld i kontakt med amalgam ökar kvicksilveravgången så kraftigt. Man kan således inte utesluta, att den skillnad i hälsotillstånd mellan de båda grupperna, som dessa studier visar, faktiskt beror på en högre kvicksilverbelastning hos kvinnorna med sämre hälsa. I själva verket är det den mest sannolika förklaringen till skillnaden.

Jag har med detta velat visa ett exempel på, hur man inom odontologin med dubiösa metoder lyckas undvika att få fram oönskade resultat beträffande amalgamets lämplighet. Eftersom politiker och beslutsfattare i regel tydligen varken har tid eller kunskaper nog att kritiskt granska rapporterna, och läkare eller vetenskapsteoretiker inte haft tid eller funnit anledning att göra det, så har denna verksamhet kunnat pågå i decennier utan att beivras.

Det är värt att notera, att de båda nämnda studierna (14, 15) publicerats i en ansedd odontologisk periodisk tidskrift, har granskats av referenter, och därmed anses vara god vetenskap. Oavsett om felaktigheterna är ett utslag av inkompetens eller ett avsiktligt försök att slå blå dunster i ögonen på folk, så är det uppenbart, att det måste till en genomgripande förändring. Jag anser att det är viktigt, att en kritisk granskning av denna pseudovetenskap publiceras, så att beslutsfattare, myndigheter, läkare och allmänhet får klart för sig hur det förhåller sig med kvalitén på den vetenskap amalgamförespråkarna hänvisar till som stöd för sin uppfattning. Den odontologiska materialforskningen är inte fri, den styrs av ekonomiska intressen. Det är nödvändigt att bryta upp det inflytande, som industrin utövar på forskarna inom området.

2. Betydelsen av, att man i mer än 150 år har förbisett kvicksilver från amalgam som sjukdomsorsak

Att människor skadats av kvicksilver från amalgam har naturligtvis inträffat så länge amalgam har använts. I en intervju i en programserie om amalgamproblematiken, som UtbildningsRadion, Radio Väst, sände hösten år 2000, påpekar överläkare Bo Nilsson, att amalgam kom i bruk långt innan vi hade börjat använda modern diagnostik och modern medicinsk statistik, vilket innebär att de sjukdomar, som nu går under den sammanfattande beteckningen amalgamskada, tidigare fått helt andra beteckningar, ofta av psykiatrisk valör. Per Dalén, docent i psykiatri, har beskrivit, hur neurasteni dök upp som en snabbt ökande sjukdom i mitten av 1800-talet, och påpekar att tidsmässigt och geografiskt stämmer uppkomsten av neurasteni med spridningen av dentalt amalgam över världen (18).

Per Dalén har vidare i en essä med titeln ”Kroppsmedicinen missbrukar psykiatrin – och glömmer orsaksforskningen ”(19) påvisat bristerna i de resonemang, som leder fram till diagnosen ”somatisering” eller ”Somatization Disorder” för patienter med symptom av t ex kvicksilverpåverkan, och kritiserar också den stora betydelse som tillmäts placeboeffekten, som man tillgripit som förklaring till att amalgamsanering kan göra patienterna friska. Jag citerar:

”Hur stora kan placeboeffekter vara? Det är en mycket dåligt utredd fråga, men ända sedan 1950-talet citeras en uppgift att placebo får patienten att känna sig bättre i cirka 35 procent av fallen (oavsett diagnos!). Uppgiften kommer från en mycket berömd översiktsartikel av H.K. Beecher, "The powerful placebo" (1955). Det skulle dröja hela 40 år innan en tysk läkare, Gunver Sophia Kienle, avslöjade att den här alltjämt mycket ofta citerade artikeln är full av slarvfel och misstolkningar, och att siffran 35 procent är en våldsam överdrift. Den annars så petigt kritiska skolmedicinen hade alltså levt i decennier med en verklighetsbeskrivning som inte alls kontrollerats. Varför? Kan det möjligen ha berott på att historien var så användbar precis som den var?

I dag har en del ytterligare fakta lagts till Kienles avslöjanden och placeboeffekten har krympt till något som knappt kan visas existera med tillgängliga metoder. Jag tror i och för sig att den existerar, men att dess betydelse måste visas för varje sjukdom för sig. Det vore oerhört märkligt om det inte fanns stora skillnader mellan olika sjukdomar och situationer när det gäller diffusa psykologiska faktorers inflytande på kort och lång sikt. Att som hittills dra allt över en kam är intellektuellt ohederligt när det väl blivit känt hur det faktiskt stått till med kejsarens klädsel.

I maj 2001 kom en artikel som på ett nytt sätt utmanade den okritiska tron på starka placeboeffekter. Två forskare i Köpenhamn hade letat fram publicerade undersökningar där man inte bara hade en slumpvis utvald grupp som behandlats med placebo, utan också en grupp som fått gå helt utan behandling. De kunde sålla fram 114 användbara studier. En effekt av patienternas förväntningar borde bara finnas när placebo givits. Vad man fann vid jämförelserna var att placebo möjligen var något bättre än ingen behandling vid behandling av smärta och i andra studier där utfallet mättes på någon form av kontinuerlig skala. När effektmåttet var av typ "ja eller nej" gav placebo inte alls bättre effekt än ingen behandling.

Den här undersökningen får stor tyngd genom att det kommer att bli svårt att lägga fram andra data som motsäger den. Det finns så få andra metoder att verkligen mäta styrkan av placeboeffekter. Den aktuella metoden har varit känd länge, men trots det inte använts på något systematiskt sätt.

Placebo är alltså inte den starka faktor som man länge räknat med, och verkan av denna upptäckt kommer att sysselsätta medicinen i åratal framåt. Det krävs nämligen ett omfattande nytänkande på flera viktiga områden.

Placebotänkandet har byggt på tämligen okritiska resonemang av typen eftersom det är möjligt att psykologiska faktorer kan göra människor friska (se bara på Bibelns underverk!) så får man räkna med att detta är något ganska vanligt. Beechers 35 procent passar in i den bilden och har bara förts vidare, nästan som en vandringssägen. Men det finns en lika ovetenskaplig spegelbild av detta, som är mycket viktig:

Eftersom det är möjligt att få olika sjukdomssymtom via psykologiska mekanismer (se bara på den gamla klassiska hysterin) så kan detta fenomen mycket väl vara tillräckligt vanligt för att ligga bakom alla sjukdomsbilder som läkarvetenskapen i dag inte kan ge någon kroppslig förklaring till.

Man har utgått från en tämligen sällsynt och på olika sätt extrem sjukdom som tidigare kallades Briquets syndrom eller Briquets hysteri, en kronisk hysterisk störning med brokig och inte minst kroppslig symtomatologi som brukar börja i tonåren och är mycket vanligare hos kvinnor. Följande citat ur en längre artikel om sociopati av psykologen Linda Mealey säger något om hur den förstnämnda sjukdomen betraktades innan den blev föremål för medveten expansion:

[...] MacMillan och Kofoed föreslog en modell för sociopati hos män som byggde på förutsättningen att sexuell opportunism och manipulation är de grunddrag som finns som drivkraft hos både den individuelle sociopaten och i utvecklingen av sociopati. Harpending och Sobus (1987) postulerade en liknande grund för utvecklingen och de beteendemässiga uttrycken för Briquets hysteri hos kvinnor. De föreslog att detta syndrom med promiskuitet, fatalistiskt präglade beroendeförhållanden och uppmärksamhetssökande beteende är den direkta kvinnliga motsvarigheten till männens sociopati.

Sedan döptes tillståndet om till Somatization Disorder på engelska och började blåsas upp och förändras till något som nu påstås vara mycket vanligt, särskilt på allmänläkarmottagningar. I dag talar man med viss självklarhet om somatisering på svenska, som om det vore något man verkligen förstod sig på. Det skulle alltså vara fråga om ett tillstånd med psykologiska orsaker, där det inte lönar sig för doktorn att leta efter kroppsliga förklaringar; snarare tvärt om, eftersom patienten då bara blir mer fixerad vid sin kropp.

Briquets hysteri är ett dessbättre sällsynt levnadsöde, där mycket går snett redan i ungdomen och livet präglas av sociala misslyckanden mot en bakgrund av allvarlig personlighetsavvikelse. Detta kan man förstå hör till psykiatrins område. Men beteckningen somatisering täcker så mycket mer och har bara avlägsna likheter med ursprunget. Trots det är Briquets hysteri den "vetenskapliga" kärnan, och att den sjukdomen skulle ha psykologiska orsaker är inte alls självklart, utan hävdas troligen bara av ett fåtal i dag.

Vi har alltså att göra med ett "nygammalt" och knappast naturligt begrepp som uppstått genom att man flyttat på gränser och tänjt på tidigare antaganden om vad som är möjligt och tänkbart. Det är en ganska anspråksfull skapelse som blivit resultatet, och därför måste det noteras att bevisning helt saknas för att det är berättigat att använda etiketten somatisering på så olika tillstånd som "SVBK" (svider-värker-bränner-käring), elöverkänslighet, amalgamsjuka, fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, multipel kemisk överkänslighet och ytterligare andra sjukdomar som den etablerade medicinen inte har lyckats hitta någon vetenskaplig förklaring till. Det finns förklaringar, men ännu ingen som tillfredsställer de höga krav som officiellt tillämpas för alla medicinska problem!

Liksom av en händelse sammanfaller gränsen för somatiseringssyndromet till stor del just med gränsen för hur långt läkarvetenskapen för dagen har nått. Läkarna erbjuds en lättanvänd "slasktratt", som ger dem möjlighet att framstå som kunnigare än de är och låter dem slippa säga "jag vet inte". När motorsågar började bli vanliga i skogsbruket uppträdde en ny sorts förändringar av känsel och blodcirkulation i händerna hos skogsarbetare. Eftersom läkarna inte förstod vad detta var, började man självklart tala om psykosomatiska besvär. Men kunskapen gick framåt, och snart blev vibrationsskador ett välkänt begrepp.

I dag är det andra kunskapsbrister som är aktuella. Psykologiserandet gör det möjligt att med prestigen i behåll dra sig ur diskussioner med patienter som t ex envisas med att de faktiskt får symtom av att vara exponerade för vissa elektromagnetiska eller andra elektriska fenomen, eller som är övertygade om att deras kvicksilverhaltiga tandfyllningar har påverkat deras hälsa.

Somatiseringstänkandet skulle förmodligen vara svårt att sprida i en befolkning som inte redan är påverkad av Freuds läror om hysteri och annat, men frågan är om inte placebo är en väl så viktig bakgrund. Somatisering och placeboeffekt är egentligen två sidor av samma mynt. Blir stödet för att placebo är en mäktig faktor vid sjukdom allvarligt försvagat infinner sig också tvivel på att somatisering är en så självklar företeelse. Det räcker att fler börjar fråga efter vetenskapliga bevis för att luften skall börja gå ur den bubblan.

Psykosomatisk sjukdom var ett begrepp redan innan somatisering blev en så vanlig beteckning. Ganska länge räknades magsår, högt blodtryck, astma, ulcerös kolit, fetma, migrän, spänningshuvudvärk, menstruationssmärtor och vissa hudsjukdomar som högintressanta ur psykosomatisk synpunkt. Flertalet av de uppräknade sjukdomarna har man sedermera fått goda anledningar att hantera med övervägande kroppsliga metoder. Somatisering är en mer diffus sidogren på det psykosomatiska trädet, där den vanliga diagnostiken har lagts åt sidan. Märkligt nog är ju somatisering en psykiatrisk diagnos, som kroppsläkare uppmuntras att använda på kroppsliga (eller blandade) sjukdomstillstånd. Psykiatrerna uppfattas som garanter för detta diagnosbegrepp, men möter faktiskt ganska sällan någon "typisk" somatiseringspatient.

Man säger knappast att någon har diagnosen migrän och att bakgrunden är en somatiseringsreaktion. När det begreppet används har ju läkaren inte lyckats finna en vanlig diagnos, och då får somatisering bli den slutliga diagnosen, oavsett vilka symtom som ingår i bilden. Detta förenklar diskussionen i hög grad.

Till varje konventionell kroppslig sjukdomsdiagnos hör ju olika teorier om orsaksbakgrund och kroppsliga mekanismer. Genom att i vissa fall frankt påstå att orsakerna är psykologiska och låta detta bli grunden för en diagnos av särskilt slag slipper man överväga alternativa förklaringar till de påtagligt kroppsliga symtom som ingår i bilden.

Vi står inför något av en paradox, eftersom ju orsaksforskning är en av skolmedicinens svagaste kunskapsgrenar med många stora luckor. Det är inte lätt att förstå hur man tänker när man låter den i vanliga fall så högt värderade diagnostiska kulturen inom medicinen upplösas inom en sektor som påstås vara stor och viktig inom ett allmänläkarklientel. Förutsättningen är givetvis att läkaren först gjort allvarliga försök att passa in patienten i någon konventionell diagnoskategori och misslyckats med det. Med en logik som inte precis är glasklar får detta leda till ett konstaterande att kroppslig sjukdom inte föreligger, eftersom läkaren inte klarat att ställa en invändningsfri kroppslig diagnos.

Sjukdomar som inte finns i dagens kroppsliga diagnosbok måste med andra ord vara psykiska. Plötsligt "vet" man då till och med vad som orsakat alla symtomen, vilket mera sällan är fallet på den kroppsliga sidan. Vi skall komma ihåg att en diagnos oftast är en klassificerande etikett för något som har mer eller mindre okända orsaker.

Varför skulle somatisering vara en vetenskapligt tillfredsställande orsaksförklaring till symtom av de mest skiftande slag? Det är en verkligt bra fråga, som sällan eller aldrig ställs.” (19).

Eftersom den förhärskande uppfattningen inom medicinen felaktigt har varit, och dessvärre fortfarande i stor utsträckning är, att den mängd kvicksilver, som avgår från amalgam är obetydlig och inte anses utgöra några hälsorisker, så har man alltså inte beaktat kvicksilver från amalgam som sjukdomsorsak, varken inom psykiatri eller somatisk medicin. Man känner därför inte omfattningen av de eventuella skadeverkningar, som blivit följden av att amalgam har använts. Möjligheten finns ju, att någon av de sjukdomar, som man ännu inte funnit orsaken till trots decennier av forskning, faktiskt orsakas av kvicksilver. Det finns redan undersökningar, som mycket tydligt pekar på ett samband mellan kvicksilver och alzheimerdemens (5, 10, 20 samt ref. 9 – 14 i Boyd Haleys anförande (5)).

Man kan närma sig uppgiften att undersöka vilka sjukdomstillstånd, som kan tänkas ha samband med kvicksilverexposition från amalgam, på olika sätt.

Ett sätt är att skärskåda hela den flora av symptom, som kvicksilver ger upphov till.

Fredrik Berglund har gjort en sammanställning av de symptom som har beskrivits i den vetenskapliga litteraturen i rapporter om kvicksilverförgiftning från amalgam under perioden 1844 – 1993 (21). Där finns bland annat trötthet – utmattning, depression, tinnitus, colon irritabile, eksem etc. Praktiskt taget alla de symptom som noterades hos spegelarbetare 1861 beskrevs hos amalgampatienter redan under 1800-talet. (21).

En annan metod utgår från kända toxiska mekanismer hos kvicksilver. Man vet, att kvicksilver har stor affinitet till svavel och selen. Detta medför en lång rad biokemiska effekter, som bland annat resulterar i blockering av enzymer och receptorer, försvårad aktiv transport till nervceller av ämnen, som är nödvändiga för nervsystemets funktion, nedsatt skydd mot fria radikaler, och påverkan på immunförsvaret. Man vet, att kvicksilver är immunotoxiskt och immunmodulerande, och man vet, att kvicksilver är radiomimetiskt och ger upphov till fria radikaler och oxidativ stress, samt att det inaktiverar vitamin B₁₂.

Man kan därför välja ut sjukdomstillstånd, som uppfyller följande tre kriterier:

det finns ett känt eller misstänkt samband med oxidativ stress och/eller det finns ett känt eller misstänkt engagemang av immunsystemet.

Man bör då ha fångat upp ett antal sjukdomstillstånd, som borde bli föremål för noggranna undersökningar med avseende på samband med kvicksilver, eftersom det inte kan uteslutas, att kvicksilver spelar en mer eller mindre avgörande roll i patogenesen, och om vilka det med säkerhet kan sägas, att de med stor sannolikhet förvärras av kvicksilverpåverkan.

I likhet med andra tungmetaller ger kvicksilver upphov till B₁₂-brist. Vitamin B₁₂ är instabilt och förstörs lätt av värme, olika kemikalier, tungmetaller och ljus. Kvicksilver kan dessutom störa transporten av B₁₂in i hjärnan. Vitaminet deltar i metyleringscykeln, och är av vital betydelse bland annat för nervsystemets funktion. Brist på B₁₂är en av orsakerna till förhöjda homocysteinnivåer, vilket i sin tur associeras både till en rad neuropsykiatriska tillstånd, såsom demens, depression, kroniskt trötthetssyndrom och fibromyalgi, och till kärlskador, som medför arterioskleros, hjärt-kärlsjukdom, stroke etc. (22).

Att bedöma omfattningen av de hälsoproblem som hänförs till dentala material är således, även om man begränsar sig enbart till amalgam, en så omfattande uppgift, att den sannolikt kräver en eller flera egna utredningar och åtskillig forskning. För att få sådan forskning till stånd krävs sannolikt både ekonomisk styrning och en revidering av delar av lärostoffet vid medicinsk fakultet. En grundförutsättning är ju nämligen insikten om, att kvicksilver från amalgam ger upphov till sjukdom.

3 Effekter av lanseringen av en ny amalgamsort

3.1 Ett nytt amalgam

I början av 1960-talet uppfanns ett nytt amalgam, med en annan sammansättning än det traditionella silveramalgamet, vilket huvudsakligen består av kvicksilver, silver och tenn. Skillnaden bestod i, att en del av silvret hade ersatts av koppar. Syftet med den nya sammansättningen var att undvika bildning av den lättkorroderade gamma-2-fasen, och det nya amalgamet kallades därför non-gamma-2-amalgam. (Gamma-2-fasen är huvudsakligen tennamalgam, och eftersom tenn är den oädlaste komponenten i amalgamet, så är det tenn som först går i lösning genom selektiv korrosion). Det nya amalgamet ansågs – och anses dessvärre fortfarande – vara mer motståndskraftigt mot korrosion än det traditionella silveramalgamet. Bekräftelse på de förbättrade korrosionsegenskaperna ansåg man sig få genom okulärbesiktning – till skillnad från silveramalgam, som med tiden svartnar av korrosionsprodukter (bestående bland annat av olösliga tennhydroxiklorider), så förblir non-gamma-2-amalgamet blankt. Vad man tydligen inte insåg var, att detta inte beror på att amalgamet är resistent mot korrosion, utan snarare på att korrosionsprodukterna är mer lättlösliga och sköljs bort av saliv och vid tandborstning. Vad man heller inte insåg var, att man fått ett amalgam som, när det gäller kvicksilveravgivning, uppvisade egenskaper som påminde om dem hos kopparamalgam. (Kopparamalgam är som bekant på grund av sin giftighet förbjudet att använda i de flesta länder). Man tycks heller inte ha varit särskilt angelägen att ge spridning åt den upptäckt som så småningom gjordes, nämligen att non-gamma-2-amalgamen avger betydligt mer kvicksilver per tidsenhet än de vanliga silveramalgamen.

Med början år 1986 genomförde Ulf Bengtsson, forskningsingenjör vid Linköpings Tekniska Högskola, såväl egna experiment med olika amalgamsorter, som ingående litteraturstudier angående amalgamens egenskaper. Vid experimenten har han med en serie fotografier kunnat dokumentera, hur kvicksilverrika droppar växer fram på ytan av non-gamma-2-amalgamen. En redogörelse för, vad som kom fram vid Ulf Bengtssons undersökningar finns på Internet (23). Av denna framgår, att non-gamma-2-amalgamen avger kvicksilver mycket snabbare än silveramalgam, ända upp till ca 50 gånger så mycket kvicksilver per tidsenhet. Det innebär alltså, att en person som får ett par, tre fyllningar med non-gamma-2-amalgam kan komma att exponeras för kvicksilver i en omfattning som motsvarar 100 eller fler fyllningar med traditionellt silveramalgam. En av mina bekanta kom till Sverige som invandrare på 1970-talet, fullt frisk och arbetsför, och utan en enda amalgamfyllning i tänderna. Under åren 1974 – 1978 försågs hennes tänder, av den svenska tandvården, med 11 stycken fyllningar av non-gamma-2-typ. Kort tid därefter insjuknade hon - med en rad symptom på kvicksilverförgiftning - i det som då kallades ”oral galvanism”.

3.2 Silverprisets utveckling

Under 1950-talet och ett stycke in på 60-talet var silverpriset relativt konstant, strax under en dollar per uns. Från och med år 1972 steg silverpriset kraftigt. I mitten på 70-talet hade årsmedelvärdet stigit till ca 5 dollar per uns, och sista kvartalet 1979 betalades silver med mellan 15 och 25 dollar per uns, för att i mitten av januari 1980 nå en topp på nästan 50 dollar per uns (24). Priset sjönk därefter långsamt. Årsmedelvärdet 1980 var ca 21 dollar per uns, och inte förrän i början av 90-talet hade priset gått ner till ungefär den nivån som rådde i mitten på 70-talet. En starkt bidragande orsak till denna våldsamma prisstegring var det försök till styrning av silvermarknaden som utfördes av två amerikanska miljardärer, bröderna Hunt, som under slutet av 70-talet köpte stora mängder silver på termin och lät kontrakten gå till fysisk leverans.

Även kopparpriset steg något under denna period, men inte alls lika våldsamt som silverpriset. Prisstegringen för silver medförde naturligtvis kraftigt ökade kostnader för produktion av alloy till silveramalgamen, vilket medförde att produktionen i stor utsträckning lades om till non-gamma-2-amalgamen. Sannolikt gjordes de flesta amalgamfyllningar med den nya sorten, från mitten av 70-talet och framåt. Det är också värt att notera, att den svenska tandvården vid denna tid årligen använde ca tio ton kvicksilver till amalgamfyllningar. Det innebar således, att en betydande andel av befolkningen i Sverige plötsligt utsattes för en kvicksilverexposition från sina tandfyllningar, som var mycket större än tidigare. En så kraftig ökning kan knappast ha gått spårlöst förbi.

Effekterna av en så kraftig ökning av kvicksilverexpositionen borde märkas, bland annat som en försämring av folkhälsoläget. Kvicksilver utövar sin giftverkan huvudsakligen genom att ge upphov till fria radikaler – oxidativ stress. En persons reaktion på varaktig kvicksilverexposition från dentalt amalgam beror av flera olika faktorer, av vilka en av de viktigaste sannolikt är vederbörandes antioxidantstatus. Känsliga personer med dåligt skydd mot fria radikaler torde uppvisa förgiftningssymptom efter kortare tid, medan de med starkt försvar kanske kan klara sig ett eller ett par decennier innan några effekter märks. Man torde alltså kunna vänta sig, att antalet patienter med symptom på kvicksilverförgiftning skulle öka, från några enstaka fall per år till en sådan omfattning, att fenomenet uppmärksammades. Det förefaller rimligt att anta, att det var detta som skedde, när begreppet ”oral galvanism” myntades och en patientförening för amalgamskadade bildades i slutet av 70-talet. Man torde vidare kunna vänta sig, att barn födda efter övergången till de nya amalgamsorterna i ökande omfattning skulle uppvisa den typ av utvecklingsskador, som Maths Berlin påtalar (25), vilka i sin tur kan medföra sociala störningar i form av kriminalitet och drogmissbruk. Dessutom skulle den ökade kvicksilverexpositionen bland annat kunna leda till en successiv ökning av antalet fall av astma och allergier, både hos barn och vuxna, en likaledes successiv ökning av antalet fall av ”oförklarlig trötthet” och depression och – på litet längre sikt – en påtaglig ökning av antalet fall av demens av alzheimertyp.

Det vi ser i dag är en ökad kriminalitet med rån, grova våldsbrott och mord, förövade av unga människor. Det rådande läget när det gäller narkotika har föranlett regeringen att anslå 325 miljoner kronor till bekämpning av missbruket. Överkänslighet som allergi och astma hör till de nya stora folksjukdomarna. De fanns bara i mycket liten utsträckning för 40 år sedan, men har sedan dess ökat lavinartat. Idag drabbas var tredje barn av allergiska besvär av något slag (26). I den kraftiga ökningen av ohälsa, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar vi nu ser dominerar psykiatriska diagnoser som depression, stressreaktion och utbrändhet samt ångestsyndrom (27). Både depression, trötthet och ångest är symptom på kvicksilverförgiftning, och det förefaller vara fullt tänkbart, att det som karakteriseras som ”stress” eller ”stressreaktion” i själva verket är ett uttryck för den nedsättning av förmågan att hantera påfrestningar, som är ett typiskt kvicksilversymptom.

Professor Karin Johannisson har påvisat likheterna i symptombild mellan överansträngning, nervtrötthet (neurasteni), kroniskt trötthetssyndrom och utbrändhet (28), men drar tyvärr felaktiga slutsatser om orsaken. Under påverkan av såväl psykiatriska feltolkningar som försäkringar från det medicinska och odontologiska etablissemanget att amalgam är harmlöst, har hon inte haft anledning att jämföra symptombilden vid dessa trötthetstillstånd med den vid kvicksilverpåverkan. Neurastenin, som dök upp i USA samtidigt som amalgamanvändningen där hade fått en allt större spridning, och som sen följde amalgamet över till Europa, beskriver hon så här (direkt citat, inklusive stavfel):

Bland överansträngningens effekter framträdde ett sjukdomstillstånd särskilt: neurasteni. Det representerade mental uttröttning i sin optimala form. Namnet skapades 1869 av den amerikanske läkaren George Beard för "de former och typer av nervös uttröttning som härrör från hjärna och ryggmärg" och definierades som bortfall av nervenergi. Diagnosen preciserade och samlade upp det diffusa spektrum av lidanden som tidigare karaktäriserats som nervösa: neuros, ryggmärgslidande, hysteri, hypokondri. Den kunde delas upp i ett antal subtyper - t.ex. den cerebrala, sexuella, traumatiska - och inneslöt ett mycket stort antal symtom (Beard nämner själv ett åttiotal) - från huvudvärk, sömnproblem, feberkänsla, vandrande smärtor och sensibilisering av alla sinnesorgan till ångest, melankoli och en lång serie fobier. Han hävdade att tillståndet var relaterat till den moderna livsstilen och i första hand drabbade de högpresterande grupperna i civilisationens front: affärsmän, börsmäklare, tjänstemän och intellektuella. Neurasteni var alltså en kultursjukdom närd av själva moderniseringsprocessen som innebar att individen blev samtidigt aktiverad, överstimulerad och dränerad på energi.

Diagnosen spreds raskt till Europa, där den inledde en intensiv karriär. I Sverige introducerades den i medicinalstyrelsens sjukdomsklassifikation 1890 och rusade snabbt upp i höga siffror. Den är ett lysande exempel på vad som kan kallas en sjukdoms instiutionalisering: när diagnosen väl finns - som namn och som föreställning - medicinskt och kulturellt legitimerad och massmedialt exponerad, tenderar den att också att dra till sig bärare av den typiska symtombilden.

Neurastenin definierades generellt som reducerad nervenergi uttryckt som kronisk trötthet som hejdade eller sackade hjärnans, psykets, känslolivets och kroppens aktivitet. Neurastenikern överväldigades av kraftlöshet, emotionell instabilitet, plötslig svaghetskänsla i benen, dramatiskt minskad aktivitet, oförmåga att ta sig ur sängen.” (28).

Den, som är förtrogen med kvicksilvrets toxikologi och den rikhaltiga symptomfloran vid kvicksilverförgiftning, genom teoretiska studier och/eller egna erfarenheter, känner väl igen symptomen. Påståendet, att människor drabbades av neurasteni bara för att diagnosen existerade, förefaller inte särskilt trovärdigt och ger inte heller någon förklaring till hur de fall uppstod, som föranledde George Beard att uppmärksamma och beskriva åkomman.

Med stor sannolikhet är såväl kroniskt trötthetssyndrom, som utbrändhet, depression och fibromyalgi etc. inget annat än namn på olika urval av symptom, som beror på kvicksilverpåverkan. Utmärkande för dessa tillstånd är, att de är vanligare hos kvinnor än hos män, vilket är ytterligare ett indicium på samband med kvicksilver, eftersom kvinnor är dubbelt så känsliga för kvicksilverånga som män (29).

Man kan således inte utesluta, att de ovan nämnda förändringarna vad avser kriminalitet, drogmissbruk och folkhälsa faktiskt har ett samband med den ökade kvicksilverexpositionen som tog sin början för ett par decennier sedan. Om så är fallet, finns det också en uppenbar risk för en markant ökning incidensen för Alzheimers sjukdom de kommande åren, om inga förebyggande åtgärder vidtas. Vård av dementa personer kräver stora personella och ekonomiska resurser, och en ökning av antalet demensfall skulle ytterligare belasta en redan ansträngd samhällsekonomi. Statens kostnad enbart för långtidssjukskrivningen under tidsperioden 1999-07-01 -- 2000-06-30 har beräknats till mer än 40 miljarder kronor (30). Inte minst av samhällsekonomiska skäl är det därför viktigt, att klarlägga misstänkta samband mellan kvicksilverexposition och sjukdom, så att man kan inrikta resurser på effektiva motåtgärder för att förhindra fortsatta skadeverkningar.

Referenser:

1 Dessvärre har den person som fört över Boyd Haleys manus till Internet genomgående använt förkortningen mg (milligram) för mikrogram, vilket framgår vid en jämförelse professor Haleys originalmanuskript (5)

2 Med biologisk halveringstid för ett änmne avser man den tid det tar för organismen att utsöndra hälften av en given mängd av ämnet. Gentemot kvicksilver uppträder organismen som ett multicompartmentsystem med vitt skilda halveringstider. Från farmakokinetiken och compartmentanalysen är det känt, att det är den compartment eller depå, som har den längsta halveringstiden, som bestämmer det totala förloppet. Centrala nervsystemet, som är det kritiska organet för kvicksilverförgiftning, har en halveringstid för kvicksilver som uppgår till flera år. Det tar sju halveringstider att reducera en given mängd så, att knappt en procent återstår. Det omvända förloppet fortgår så länge expositionen pågår, vilket i princip innebär att kvicksilverhalten i hjärnan kan öka så länge expositionen pågår.

Greenwashing inom odontologin

2. Betydelsen av, att man i mer än 150 år har förbisett kvicksilver från amalgam som sjukdomsorsak

3 Effekter av lanseringen av en ny amalgamsort

3.1 Ett nytt amalgam

3.2 Silverprisets utveckling

Referenser: